Treåetthalvtårstrots deluxe....

Morgon: testa hur länge man kan sitta kvar framför teven innan mamma blir arg, kolla mammas smärtgräns i klädkrångling. Storgråta när den morgontrötta mamman slutligen tappar tålamodet och bryskt placerar Skrutt på overallen med bestämda order: -NU TAR DU PÅ DIG OVERALLEN!! Iväg kom vi slutligen, med tårrandiga skruttkinder och sammanbiten mamma....

Eftermiddag: Hämtning på dagis, samma klädkrångel som morgonen kompletterat med en envis vägran att stänga torkskåpsdörren och ett par vantkast på blött hallgolv. Behärskad mamma för att inte dagispersonalen skall ringa socialen.... Omväg till bilen via smutsig snöhög och minst ett varv extra kring bilen samt ilsket skrikande om att soooopa aaaaav snön med bilsopen FÖR DET BRUKAR MINSANN PAPPA GÖÖÖÖRA!!! Väl inne i bilen (efter några väl valda ord av mamman) fördes en lite lagom krystad konversation om dagens förehavanden och så vidare.

Kvällsmat: Tycker inte om spagehtti!!! (helt ny information, åtminstone för mig...) Koka makaroner istället.... BARA makaroner för köttfärssås är minsann inte alls gott! Hälla ut hela verktygslådan på golvet, vägra sätta sig vid matbordet trots att tallriken står på plats. MÅSTE helt plötsligt absolut plocka upp alla verktyg innan man kan äta.... Why?? Väl vid bordet - äta fem tuggor sen "inge ha mer". Pappa slänger övergiven mat, Skrutten vill ha äpple (vilket han skulle få OM han åt upp maten) och börjar stortjuta när han inser att han inte får något äpple. Vill ha mat, ännu mer gråt för att den inte finns sparad trots att han sa att han inte skulle ha mer..... *suck*

Kvällsfika: Helt plötslig vägran att dricka yoghurt ur pipmugg, när locket är av kladdas yoghurtmustaschen av på mammas kudde... :( Fikat räcker minst en halvtimme, tjatas i.

Läggning: Kaos. Minst sagt. ALLT är fel, gråt, skrik och tandagnisslan. Kan själv! Kan inte! Hjälp mig! Allt i ilsken, snäsig ton. Sen gråt när pappan vägrar hjälpa snäsig son. Orkar inte ens räkna upp allt som går att träta om ifall man heter Alex Hedlund, men det är allt ifrån pyamasknappar till huruvida tandtrollen är i munnen eller ej. Avslutar med att jägla om godnattsaga (vilket vi sagt att man får välja på det eller se på film/TV), trots tidigare fråga om han vill fika i köket och sen läsa saga. Men då hette det: -NEJ, jag tycker inte OM att läsa saga!!!

Är det undra på att småbarnsföräldrar ständigt ser lite mörka ut kring ögonen och har en besynnerligt glasartad blick? Man blir helt jävla urblåst i skallen av att tjata, gnata, pendla mellan ilska och glädje (för jo, det finns glada stunder då man älskar sin lille avkomma så det gör ont i en). Man blir matt av att inse att man omärkligt förvandlats till den där morsan man minsann aldrig skulle bli. Den som hotar sina barn med att åka hem/bli utan lördagsgodis/lämna dem ensamma kvar/aldrig åka och bada mer osv osv när de är hopplösa. Den som skriker: -MEN SLUTA SKRIKA!!!! och på så sätt själv framstår som på en treårings/grottmänniskas nivå. Den som tjatar sig blå i ansiktet utan att kunna hejda sig.

Ja, man har blivit en helt vanlig förälder helt enkelt trots de naiva fantasier man hade under graviditeten om att man minsann aldrig skulle göra ditten eller datten.... Sånt är livet, like it or leave it.