Åååh, vad less jag blir!

Natten mot måndagen började Alex hosta, den oerhört vackra och underbara krupphostan som skäller likt en ilsken gråhund med vittring på älg. Själv ligger man som förälder på nålar och bara väntar på att hostan ska övergå i andnöd så man får rycka upp 17 kg unge och kånka ut på balkongen. Stå där och njuta av livet och undra om väsandet ska ge med sig INNAN armarna går av eller om det blir tvärtom den här gången månne?

Nåväl, det blev ingen utryckning denna gång, men väl en hel massa natthostande, snorande och gnällande..... Än är han inte pigg, men det värsta börjar väl vara förbi snart. Vill inte gå ut dock, det ser iofs inte alltför lockande ut heller längre. Blåser rätt rejält. Pappan är på hälsocentralen, för igår slog det lock för hans öra och han fick rena sjögången i skallen. Märkligt, höll på att inte ens få Bettan på plats efter ett försök att sanera hennes parkeringsplats från snö. :S Otäckt ju, påminner om det jag hade när Skrutten var pytteliten. Då var det vätska i trumhinnan typ, undrar om han får samma dom? Jag ska försöka dammsuga klart nu, lovade göra det medans han var borta så det slipper skrälla så i hans öron. I övrigt har jag försökt plugga lite idag, men det är svårt att fokusera med liv omkring och tröttheten gnagande i skallen. Vart ett par tuffa dagar nu..... upp tidigt igår, laga frukost, hypergnällig och mammig son hela dagen, diska och tvätta och dona lite ändå, laga middag, diska igen, sen sätta sig och plugga 18:00-22:30 ca. Sovit oroligt inatt: Skrutten mardrömmar, Skrutten täppt, I-or försvunnen, Skrutten hostig osv osv. Sen tidig morgon igen, laga frukost, diska osv..... försöka plugga och sen städa. Ikväll blir det mera pluggande (om jag ännu är vaken då). Livet är underbart, eller??