Livet...

Ibland får man perspektiv på livet, känner sig oerhört lyckligt lottad och skyddad. Jag träffade en gammal granne från Runemo på Åhléns nyss, hon hade under december månad vart med om: att tvingas avliva sin hund pga cancer, att hennes bror brunnit inne pga cigarettrökning, att hennes dotter försökt ta livet av sig genom att knivskära sig själv i magen... Hur mycket kan en människa orka? Detta plus att hennes andra bror sitter i fängelse. Vad säger man till en så utsatt människa? Jag sa inte så mycket, gav henne bara en kram och lyssnade. Inga ord kan trösta ändå och vi känner ju varann sen typ 30 år, då vet man när det är läge att vara tyst och vad man kan säga. Jag gick därifrån med en olustig känsla i magen, men ändå glad att kunna finnas där och lyssna. Samt med ett annat perspektiv på mitt eget "elände", vad är fibromyalgi mot det? Jag lever, mår oftast rätt bra, har hela min familj omkring mig osv osv. Visst, man kan alltid tänka att det finns de som har det värre, men ibland är det nyttigt att faktiskt se och få bevis på att det är så.

Nåväl, nog om detta nu. Vi har som sagt varit på stan och jag har bytt min kameraväska. Det var väldigt kallt så det var skönt att Alex somnade på typ tio minuter så vi kunde sätta oss på Krokanen och fika i lugn och ro. Inte ofta man gör sånt, men idag blev det. Jag har nästan slutat dricka kaffe, är inte beroende längre men sådär ibland är det väldigt gott.
Nu är pappan och handlar potatis som ska avnjutas ihop med lite grillad älg ikväll. Alex kikar på 'Hitta Nemo' till sitt mellanmål och jag sitter här.

Ikväll är det Körslaget igen, det ska vi se på och självklart rösta på Team Hanna!!! "Som en snöboll i en blöt lovikkavante..." ^^